våra fötter är en meter över marken...

Hej, gissa vad jag gör. Jag lyssnar inte på kent... verkligen inte...
Särskilt inte på "Innan allting tar slut"....

Så nu ska jag sluta att vara ironiskt och istället le åt molnen som sakta glider förbi mitt fönster.
Jag ska le åt att min syster sitter på mitt rum och ritar mustach på Duffy och Miley Cyrus.
Jag ska le åt att mitt nagellack nästan har skrapats bort och mitt tangenbord är fullt av turkosa rester.
Jag ska le åt allt jag egentligen borde göra nu, men som jag inte gör.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0